Om man bortser från de patriotiska sångerna och slagorden som idag främjas av charlatanen de Georgescu, var Rumänien aldrig ett starkt land, snarare en nation av fegisar som inte ville göra någon upprörd. Alltid vasaller av imperier och guidade i allianser när historiens vind blåser. Vår närvaro i EU och Nato markerade den bästa perioden i Rumäniens historia, men det beror inte på oss, utan snarare på det europeiska konceptet att skapa ett solidt utrymme.
Dessa dagar, i München, pågår en säkerhetskonferens (Munich Security Conference (MSC)) där 50 stats- och regeringsledare deltar. Mindre Rumäniens president, Nicușor Dan. Sanningen är att Rumänien egentligen inte behöver säkerhet. Med hur många förrädare vi har, skulle ryssarna bli inväntade med blommor och kommer inte att få överraskningar som i Ukraina, om de invaderade oss.
I stället deltar Maia Sandu, Republiken Moldaviens president, som förutom de möten som redan hållits med flera delstatsledare även idag kommer att delta i en diskussionspanel på temat bekämpning av hybridhot. Rumänien har varken tid eller... inte heller lust för dessa diskussioner. Rumänien väntar tålmodigt för att se vad ödet har i beredskap för det. Den väntar i tröghet, inkompetens, oförmögen att skriva sin egen historia. Jag väntar med stort intresse på en ny Queen Mary för Rumänien.
